Det som slagit mig och mina vänner som är ute i dejtingsvängen är att det är så många bittra själar därute. Det är som om man känner sig misslyckad över att inte vara i den där perfekta tvåsamheten. Jag och en kompis brukar diskutera det ofta, att ibland kanske ensamheten är bättre än tvåsamheten, för att ska man vara med någon så ska det ju bli min bästa kompis. En snubbe jag kan hänga med, precis som jag hänger med mina vänner som jag umgås med i vanliga fall. Ringer uttrycket "best friends with benefits" en klocka?
Bitterheten över att man är ensam osar långväg, speciellt när man är på nätet. Vad är det i denna osande bitterhet som ska attrahera mig, eller mina medsystrar heller för den delen. Oset sticker i näsan och jag vet med säkerhet att jag själv inte skulle orka leva med en person som luktar som en gammal sur brasa.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar